Om att släppa fri sitt inre barn…

Idag beställde jag en stor varm choklad och en toastie till frukost, istället för något "vuxet". Lät mig dränkas i hällregnet på vägen hem istället för att lägga all tankekraft på att inte bli blöt. Och dansade i vardagsrummet till mina favoritlåtar på högsta volym. (Tänkte att det i grunden bara gör grannarna gott.)

Just nu tränar jag på att ha kul. På riktigt. För jag vill inte missa möjligheten att leva livet fullt ut.🪁

Vi tränas tidigt i att bli så bra som möjligt på att planera, analysera och prestera. Tro mig – jag har blivit grym på det. Men så bra att jag glömmer att livet också ska vara lekfullt. Och jag är nog inte ensam.

Visst, det vuxna har sin plats. När jag säger till mitt lilla jag att vi måste till gymmet och göra knärehab så att vi kan hoppa studsmatta om 30 år, då lyssnar jag till mitt vuxna jag. Men när jag har svårt att svara på:”Vad tyckte lilla Anna var riktigt kul?” – då får jag ett wake up call. Hur kan jag ha glömt?

Så nu övar jag. På att leva lite friare. Skratta lite oftare. Och vet ni vad som händer?

Jag blir pirrig. Känner mig fri. Ler utan anledning. En enda livsbejakande handling kan förändra min dag. 🎢

Det fina med att vara frilans? Hos Anna AB kan jag servera mig varma mackor i fikarummet, komma plaskblöt till mötet och skriva in ”danspaus” i kalendern, utan att fråga någon chef. (Förutom mitt inre barn, och hon säger alltid ja.) 👧🏼❤️

Jag skriver inte det här som en protest mot vuxenvärlden. Bara som en påminnelse om att prestation aldrig var meningen med livet – bara en bisyssla.

Nu ska jag testa gungorna i parken här bredvid. Lämna skärmen och gör något riktigt kul!